Emma Hager, med rätt att koda.

Tidigt en sommardag ringer telefonen. Hon lyfter på luren. Lång tystnad. En mansröst på andra sidan.

– Vi vill att ni utför ett uppdrag. Vi vet att ni är bäst lämpade för uppdraget och vi tar inte ett nej.

– Vad skulle det vara för uppdrag?

– Det kan vi dessvärre inte berätta men ni måste skriva på ett avtal som säger att ni ska utföra uppdraget och att det ska vara färdigt 27/8. Någon kommer över med avtalet för påskrift. Förresten, det här samtalet har aldrig ägt rum.

Klick.

Några veckor senare. Dörrklockan ringer. Konturerna av en okänd man tecknar sig i soldiset. Han räcker fram ett dokument.

– Skriv på här, tack. Påskrift sker. Hon får ett vadderat kuvert innehållande en usb-sticka och en kort instruktion som lyder:

“På denna sticka finns ett litterärt verk. Koda det till ePub. Datorn som används får inte vara ansluten till något internt eller externt nätverk när kodningen sker. Personen som kodar verket får inte prata med någon om verket eller sitt arbete under arbetets gång. Vi hämtar upp resultatet på samma usb-sticka om 48h.”

48h timmar senare. Dörrklockan ringer. Samma man.

– Usb-stickan tack.

Hon släpps ut från det rum där hos suttit inlåst. Doften av Jolt-cola, burkravioli och nicotintuggummi är slående. Hon gnuggar sig i ögonon, tar ut usb-stickan ur datorn och ger den till mannen.

– Tack. Adjö.

– Adjö då.