Författaren och journalisten Ann-Helén Laestadius tog emot Augustpriset 2016 för ungdomsboken Tio över ett. Romanen berättar om Kirunabon Maja, som ligger sömnlös om nätterna och lyssnar till sprängningarna under jord. Ann-Helén är själv uppvuxen i Kiruna, i ett område som nu rivits på grund av den stora stadsflytten. När jag ringer upp henne har hon precis kommit innanför dörren. Hon har varit och föreläst för en grupp sjundeklassare. Jag tänker att hon hade behövts på min skola, i min generation. Jag frågar mina jämnåriga vänner – ingen fick läsa om samer eller Sveriges koloniala historia i skolan. Varken i kursböcker eller i romanform. Skönlitteraturen är en betydelsefull informationskanal, dels för att utbilda, men också, som Ann-Helén säger, för att marginaliserade grupper ska få känna sig som normen.

Vad tror du att litteraturen kan göra för samernas upprättelse i samhället?
– Nu är det ju så att det händer ganska mycket på många olika samiska fronter vilket är jättebra. Framför allt inom kulturen; det är musik, det är böcker, det är film, det är konst. Men jag tänker att litteraturen är jätteviktig. Det är ju speciellt att kunna läsa om sig själv, och känna igen sig i miljöer, platser och personer som är ens egna. Och framförallt, förstås, att kunna läsa på sitt eget språk. Eftersom det ges ut så otroligt lite böcker på samiska i Sverige är det viktigt med varenda översatt bok (eller bok som i grunden är skriven på samiska) som finns.

Den första boken om Agnes, Sms från Soppero, är översatt till de tre samiska språken. Jag kom även ut på Lättläst-förlaget med en bok som heter Bara dra, den har också precis blivit översatt till de tre samiska språken. Jag har också kommit ut med en bilderbok på Lilla Piratförlaget, som precis håller på att översättas till nordsamiska. Jag försöker så gott det går på alla möjliga kanaler att se till att det mina böcker ska vara översatta.

Vad önskar du att dina böcker ska göra för unga?
– Läsningen går ner bland unga. Jag tror att en nyckel till att få den målgruppen att läsa mer är att erbjuda dem litteratur de kan känna igen sig i. Det handlar inte bara om att man ska vara same eller tornedaling, eller bo uppe i Norrbotten eller Kiruna, för att känna igen sig i mina böcker. De handlar mycket om identitet och att leva i två kulturer, vilket gör att många barn och ungdomar som kommer från andra länder brukar känna igen sig i mina huvudpersoners dilemman. Igenkänning är jätteviktigt och det är det jag försöker åstadkomma med mitt författarskap.

Den breda barn- och ungdomslitteraturen börjar ju förändras, men tidigare har den varit riktad mot normen.
– Det är precis det som är problemet. Bor man där uppe identifierar man sig inte med tunnelbanor och det liv vi lever här i Stockholm. Just ordet du använder – normen – det är vad det handlar om. Att läsa böcker och få känna sig som normen.

Har du några boktips vad gäller samisk litteratur du vill dela med dig av?
– Om man vill läsa på samiska har Åsa Larssons Solstorm översatts. Sedan finns en författare som heter Annica Wennström, hon har skrivit för både vuxna och ungdomar på svenska. En annan ungdomsroman jag vill tipsa om är Jag, Ella skriven av Margareta Sarri, den handlar om identitet, och samisk identitet framför allt. Jag har dessutom precis köpt en bok av en norsk författare: Gerd Mikalsens: Farsmålet, den handlar om förnorskningsprocessen. Man gick ju igenom samma saker där som här.

Du gav ut dina första böcker på Podium som senare lade ner, då fick du ta över publikationerna själv via Publit. Vill du berätta lite om det?
– Innan Podium skulle lägga ner skickade de ut ett mail till alla författare där man erbjöds att ta över sina titlar. Jag fick filerna skickade till mig, inlaga, omslag och allting. För mig var det helt självklart att ta över och fortsätta sälja dem själv. Det är jätteviktigt att det finns litteratur översatt till samiska. Sms från Soppero används både i skolor och på universitet och högskolor, så jag visste ju att det är en bok man kommer att vilja få tag i.

Det är smidigt med Publit på det sättet, all försäljning sköts utan att jag behöver tänka på det. Jag brukar kolla ibland så att jag ser att de finns på nätbokhandlarna. Sedan vet jag att Kiruna bokhandel brukar beställa, hos dem säljs en del.

Du är inne i skrivperiod – vill du berätta något om vad du skriver på?
– Jag har ju tidigare skrivit för barn och ungdomar. Nu ska jag för första gången försöka ge mig på att skriva för vuxna. I det manuset gör jag som jag gjort i alla andra böcker: jag återvänder till mina hemtrakter och mina platser, så det blir en bok om samer och renskötarliv.

Vilka är dina bästa skrivtips?
– När jag är ute och pratar med elever brukar jag säga till dem att jag är en sån som gillar att gräva där jag står. Jag tycker att det är bra att skriva om platser man känner väl till och kan beskriva bra.

Ett annat tips är att alltid läsa sina texter högt. Det är då man hör om någonting låter konstigt.

En sak jag själv brukar testa om jag kör fast är att hoppa ifrån kronologin. Om jag vet att jag har planerat in att ”i kapitel 22 ska detta och detta hända”, och så är jag väldigt sugen på att skriva den scenen – då skriver jag den, för att komma igång, och för att känna att det är roligt igen, om det nu skulle råka bli tråkigt. På så sätt får man lite nytändning. Jag brukar kalla det för att skriva i öar.

Så att ta vara på lusten?
– Precis, för ibland kommer man till passager man måste ta sig förbi för att förstå vad som ska hända därefter. Då kan man bli lite trött, det är inte jättekul, just därför kan det vara bra att hitta tillbaka till lusten genom att börja skriva på de scenerna man vet kan bli spännande, roliga eller sorgliga.

Det låter som att du har en väldigt stark drivkraft, vad är det som driver dig?
– Skrivandet har alltid varit mitt sätt att uttrycka mig på, mitt sätt att bearbeta saker. Jag skrev dagbok när jag var yngre, och skrev ofta långa berättelser. Men sen handlar det också om viljan att berätta om de som inte alltid får synas, samer och tornedalingar, Norrbotten och Kiruna. Däri skulle jag säga att min största drivkraft ligger just nu. Jag tycker att det är viktigt att de får synas. Och att man tar makten över sin egen historia. Vi samer har ofta blivit berättade om, och ofta på ett fördomsfullt sätt för att man saknat grundkunskaper. Så det är en drivkraft – att vi har makten över vår egen historia.

Du hittar Ann-Heléns böcker här.