Vissa problem är så röriga att det är svårt att veta vilken ände man ska börja nysta i. Ta biblioteksutlåning av digitala medier. Alla har en åsikt men ingen kan enas kring en lösning. Publit har faktiskt varit uppe i ringen mot detta håriga djur och vi lyckades få in en del fina jabbar.

Låt oss börja med en tillbakablick. Vi talar ungefär om tiden då Obama får genom sin vårdreform på andra sidan Atlanten. Samtidigt i Sverige lyckas Publit med det nästan lika komplicerade projektet att utmana biblioteks-monopolet med den pigga lilla webbtjänsten Atingo. Trots obefintliga resurser (Atingo var definitionen av ett skunk work) lyckades vi faktiskt låsa upp en efter en av blockeringarna kring biblioteksutlåning av eböcker.

Ingen var glad

Då som nu var digital biblioteksutlåning ett stillastående bakvatten. Det fanns gott om känslor i alla läger. Här följer bara ett litet axplock av vilka som var missnöjda och med vad:

• Alla förlag som inte delägde den enda distributören med tillgång till biblioteken var frustrerade över den femtioprocentiga distributionsavgiften som försvann ner i jättarnas fickor (företaget-som-inte-får-nämnas-vid-namn kontrollerades vid den här tiden av bokbranschens fyra största aktörer).

• Medborgare med minsta gnutta samhällsengagemang hade svårt att se rimligheten i att hälften av bibliotekens digitala budget – till syvende och sist skattepengar – försvann ner i fickorna på ett helt igenom kommersiellt företag.

• Bibliotekarier var frustrerade över att de inte hade något inflytande över vilka ljud- och eböcker som biblioteket skulle föra, samt över att alla titlar betingade samma tjugo kronor, oavsett ifall det rörde sig om Zlatan-boken eller Gösta Berlings saga.

• Alla förlag var frustrerade över att biblioteksutlåning kannibaliserade på försäljning. Detta var framför allt ett problem för nyutkomna titlar eftersom ersättningen för ett lån var en bråkdel av förlagets intäkter för en försäljning. Som svar började man sätta "biblioteksembargo" (även känt som "karantän") på valda titlar, så att låntagare fick lov att vänta tre till sex månader från en titels kommersiella release, tills dess att boken blev tillgänglig via biblioteket.

• Denna praxis rev upp än mer känslor i bibliotekskretsar, vilket bland annat manifesterades när Biblioteksföreningen köpte en helsida i DN, där landets samlade förlag buntades ihop med företaget-som-inte-får-nämnas-vid-namn och kollektivt gestaltades som en självisk gubbjävel som bara var ute efter att samla pengar på hög.

• Slutligen fanns en skopa frustration bland intraprenörerna på Kungliga Biblioteket som utvecklar den nationella databasen Libris. Libris skulle kunna vara en utmärkt plattform för att låta metadata flöda fritt mellan förlag och bibliotek, men istället fortsätter den befintliga lösningen bygga på att metadata stängs in i proprietära betal-tjänster.

Ingen lösning i sikte...

Listan skulle lätt kunna göras längre. Men trots alla starka känslor, eller kanske just på grund av dem, var det svårt för att hitta konstruktiva förslag på vägen framåt.

Inom designteori beskrivs den här typen av genomgripande systemlåsningar som wicked problems. Att problem kan vara "illvilliga" förklarar varför vi kan flyga till månen men har svårt att hejda växthuseffekten; att vi kan kartlägga människans DNA men står handfallna inför att utrota fattigdom. Wicked problems är perfekta stormar av politiska, ekonomiska och teknologiska problem och framstår därför lätt som lösningsresistenta.

Problemet med wicked problems, om man zoomar ut lite, är att de också tenderar att vara självuppfyllande profetior. Oräkneliga debattinlägg och utredningar har skrivits på temat Nu är det dags att bryta det digitala biblioteksmonopolet, men kontentan blir sällan mer konkret än att Någon borde göra Något. Att skattepengar trots det fortsätter gå till en stelbent jättekoncern som med sitt monopol gör sitt bästa för att bevara status quo, kan lätt tolkas som ett bevis på att situationen inte går att lösa. Inget kan dock vara längre från sanningen, vilket äventyret Atingo var ett lysande exempel på.

När vi närmade oss frågan om digital biblioteksutlåning identifierade vi ett gäng grundbultar, problem som förvisso inte skulle göra alla nöjda, men som skulle kunna utgöra en lovande startpunkt.

Den första systembuggen vi identifierade gällde prissättning. Om förlag bara var fria att sätta valfritt pris, som de gör i alla andra kanaler, skulle de inte tvingas placera heta titlar i embargo. Samtidigt skulle det också bli möjligt att fritt sprida ljud- och eböcker där upphovsrätten gått ut.

Det andra problemet vi tog oss an var att ge bibliotekarier verktyg för att själva kurera sina digitala kataloger. Atingo erbjöd ett elegant webbgränssnitt som gjorde det enkelt att bygga upp en egen katalog, baserat på dynamiska filter och regler. Det blev en baggis att välja alla böcker under en viss prislapp; att låta titlar falla ur sortimentet när priset steg över en viss gräns, samt att gallra bort eller kvala in titlar baserat på förlag. Det svarade inte mot alla önskemål, men det var en lovande start, och det var gränslöst mycket bättre än det enda alternativet på marknaden.

Den tredje utmaningen som Atingo tacklade var att skapa en öppen arkitektur för distribution av metadata och beståndsposter. Tack vare vår långvariga och mycket positiva relation till gänget bakom Libris, lyckades vi workshoppa fram ett flöde som faktiskt skulle kunna fungera. En lösning som skulle ge pionjärerna bland landets folkbibliotek (de så kallade Libris-biblioteken) fri tillgång till beståndsposter och som i samma slag gav Kungliga Biblioteket ett handfast sätt att börja uppfylla statsmakternas uttryckliga uppdrag om att bidra till en gångbar lösning för digital utlåning. Sagt och gjort, vi skred snabbt till handling och lyckades med gemensamma krafter och på kort tid bygga ett flöde som fungerade tillräckligt väl för att kallas proof of concept.

Sist men inte minst bestämde vi oss för att utmana det befintliga monopolets skyhöga distributionsavgift.

Så hur gick det?

Efter en lovande början rasade allt söderut, här precis som på andra sidan Atlanten. En dag kan vi kanske att berätta vad som egentligen hände när vi tvingades stänga ner Atingo, men hur det än var med den saken så kan vi stolt konstatera att vi på många sätt ändå lyckades röra om i grytan:

Kort efter att Atingo lanserades såg sig företaget-som-inte-får-nämnas-vid-namn tvungna att öppna upp för dynamisk prissättning, samt att sänka sin distributionsavgift till samma 20 procent som Atingo. Två saker som aldrig skulle ha skett utan konkurrensutsättning.

Andra framsteg har lämnat mindre spår efter sig. Folkbibliotek kan inte längre använda Libris för utlåning, och de har inte längre någon modern webbtjänst för att styra över sin katalog och därmed över hur de vill nyttja sin budget för digital utlåning.

Men, och detta är kanske det viktigaste: Vi vet att det går att hitta lösningar. Att elefanten kan styckas bit för bit i fall vi bara hjälps åt och samlar våra krafter. Att Kungliga Biblioteket nu släppt den utmärkta rapporten Den Femte Stadsmakten efter många år av kvarnmalande, tyder på att tiden är mogen. Att SKL dessutom fått upp frågan på sin dagordning är mycket lovande, kanske kan det bli gnistan som hjälper till att frigöra allas vår kreativitet i en samordnad stormning av bastiljen. Tillsammans kan vi!