Imorgon onsdag håller nystartade förlaget Aglaktuq releasefest för titlarna Den ryska sjalen och Våld. För Karin Ström, Anna Vogel och Agnes Stenqvist blir det både en länge emotsedd målgång - arbetet med förlaget började för snart ett år sedan - och början på ett nytt kapitel; en kampanj som handlar lika mycket om att ge ut böcker som att visa att det går att hitta nya sätt att driva förlag. Vi får tag på Karin över en kopp frukostkaffe!

Era första böcker har funnits tillgängliga i handeln några veckor nu, har ni fått några reaktioner?

Flera bokhandlare i Stockholm (Hedengrens, St Pauls Bok & Pappershandel på Mariatorget, Söderbokhandeln, Papercut och Rönnells) har tagit in böckerna och vi har bokat uppläsningar på Rönnells antikvariat och på Medborgarplatsens bibliotek. Vi kommer säkert få en del uppmärksamhet på nätet och lokaltidningen i vår hemstad Kristianstad har skrivit om oss. Men eftersom vi bryter mot etablissemangets regler och ger ut våra egna titlar räknar jag inte med några recensioner på de stora dagstidningarnas kultursidor.

Vi såg er föreläsa på Bok- och biblioteksmässan om gör-det-själv-kulturens inträde i bokbranschen, ni verkar både väldigt samspelta och oerhört entusiastiska, vad är er story?

Anna är min åtta år äldre syster, och Agnes är hennes barndomsvän och bästis. De var tidigt intresserade av skrivande och av böcker, och gjorde böcker både tillsammans och var för sig i 10-årsåldern. Agnes var tio när hon fick sitt första refuseringsbrev, och en tid därefter lät hon trycka sin första bok på Lunds universitets boktryckeri, som hon gav i julklapp till släkt och vänner. När Anna var 16 år vann hon Ordens makts novelltävling. Jag för min del kom ut med min första roman - Bensin - 1997 och tre år senare Feber, bägge titlarna på Leander Malmsten. Det var ett spännande förlag på sin tid, men det gick omkull i samma veva som grundarna Kajsa och Ernst havererade med sitt projekt Boo.com.

Och nu är du alltså tillbaka med din tredje roman - Våld - tio år senare. Vad har hänt på vägen?

Jag har mest sysslat med musik. Jag blev signad till det amerikanska skivbolaget Nettwerk, flyttade till Los Angeles, gav ut en EP, blev droppad, kom hem och startade mitt egna skivbolag Datadamen Records. Jag fortsatte hela tiden att skriva, och skickade iväg några manus till etablerade förlag, men blev "uppmuntrande refuserad". Eftersom musiken tog så mycket kraft och energi uppehöll jag mig inte så mycket mer kring det, men när väl min debutskiva kom 2007 och jag nått ett slags bokslut med den processen kände jag enorm lust att skriva och började på manuset till Våld. Samtidigt började Anna på en text som skulle mynna ut i Den ryska sjalen. Under en period träffades vi varje söndag hemma hos Anna på Folkungagatan och satt i totalt koncentrerad tystnad och bara skrev. Det var en fantastisk tid av förtätad stämning och väldigt stark entusiasm. När manusen blev klara och de uppmuntrande refuseringsbreven återigen kom kände vi att vi ville ta saken i egna händer. Vi ville vara kvar i vår magiska stämning och fortsätta jobba tillsammans!

Var det självklart att ge ut böckerna på eget förlag?

Nej, men när jag väl fick idén - det var mitt i natten och jag ringde Anna morgonen därpå - så kändes det med ens självklart. Det var också helt givet att vi ville jobba med Agnes. Jag hade vanan inne att göra allt själv, från min tid i musikbranschen, men kunde inget om förlagsvärlden. Men vi hittade Författarförcentrums tjänst Podium Distribution som på sin hemsida mer eller mindre listar allt man behöver för att starta eget förlag. Vi såg att de använde Publit och tänkte att det här kan vi lika gärna göra själva. Sen när vi träffade er insåg vi att ni inte bara var något grått POD-företag, utan kulturintresserade teknikentusiaster som verkligen var med och satte agendan för oss. Ni inspirerade oss till exempel att tänka kring bokens tre inkarnationer; nu släpper vi Våld och Den ryska sjalen som både e-bok, ljudbok och pod samtidigt.

Ni läste själva in era ljudböcker, hur var det?

Intressant. Man får nya infallsvinklar på sin text när man står en hel dag och högläser. Till exempel insåg jag att det fanns flera ord i Våld som jag inte visste hur man uttalade. Efter att ha ringt runt till bland annat Kenyas ambassad gick det dock bra.

Så här i efterhand: är det något du önskar att du visste innan ni drog igång?

Inte direkt. Jag vill verkligen uppmana andra att göra detsamma, och jag tror också att allt fler kommer ta saken i egna händer. Jag ser tydliga likheter mellan vad som hänt i musikbranschen sedan mp3-formatets inträde, och det som nu håller på att hända i förlagsvärlden. På många sätt kommer kanske DIY-revolutionen bli än mer genomgripande för bokbranschen; det går att göra så mycket med text, bara fantasin sätter gränserna. Jag har till exempel gjort ett instrumentalt soundtrack till Våld som jag ska använda i min uppläsning på festen imorgon. Det vore väldigt spännande att integrera det i e-boken, och jag är också sugen på att sälja enskilda noveller som e-böcker. Allt sammantaget tror jag att vi är på väg mot en smartare, intressantare och mer passionerad bokbransch. Men samtidigt ska man inte glömma att det kommer dröja länge innan den författare som väljer att komma ut på eget förlag har lika lätt att bli accepterad i de fina salongerna, som författare på etablerade förlag. Därför blir det extra viktigt att vara noggrann. Det är ingen slarvig anything-goes-artad klipp- och klistraverkstad att ha eget förlag.

En sista fråga: vad betyder Aglaktuq?

Det var det vackraste ordet vi kunde hitta för att skriva. Aglaktuq betyder skriver eller jag skriver på inupiatun, en inuitisk dialekt som talas av 2500 människor i nordvästra och norra Alaska.