Anna Lindvall Olsson har en historia att berätta. I början av mars kom hon ut på det egna förlaget Ord/Text/Mening med Cancerkarusellen; en berättelse om det dryga året som hann gå från det att maken Tor fick besked om sin sjukdom, till att han var borta. Cancerkarusellen handlar om hur det är att tvingas överleva sin make och mot alla odds fortsätta fungera som mamma, till parets dotter Cornelia som var två när karusellen började, och som människa.

Varför skrev du Cancerkarusellen?

– Jag var tvungen. Att skriva blev ett sätt att överleva; ett slags terapi, ett alternativ till att älta. Men jag skrev också den bok som jag själv hade velat läsa. När Tor blev sjuk reagerade jag bland annat med att läsa allt jag kunde komma över om cancer. ingenstans hittade jag något om hur jag som anhörig skulle må.

Så boken handlar framförallt om hur det är att vara anhörig?

– Ja, eller hur det var för mig i alla fall. Men jag tror att jag delar många känslor och erfarenheter med andra anhöriga till svårt sjuka, och kanske även med vårdpersonal. Bland det svåraste med att leva nära en svårt sjuk person är att hantera känslorna av skuld. Över att vara arg på den som är sjuk till exempel; i boken beskriver jag en situation där jag och Tor grälar om vem som har det jobbigast. Hur jag står och skriker åt honom att det är mindre synd om honom för han ska ändå dö men jag blir kvar och ska leva vidare. Det låter kanske märkligt, men jag tror att många som gått igenom en liknande process kan känna igen sig.

Cancerkarusellen handlar också om omgivningens reaktioner, berätta

– Ja, mycket av skulden pådyvlas man faktiskt också utifrån. Jag har senare försonats med vänner och bekanta, men valde ändå att ha kvar passager i boken där jag skriver om hur jobbigt det kunde vara att hantera omgivningens förväntningar på hur man ska bete sig.

Var det hela tiden självklart för dig att ge ut boken?

– Det blev allt mer självklart i takt med att jag skrev. Det var också Tor som mer eller mindre krävde att jag skulle göra något av texten. Dagen efter att han dog - i juni 2008 - skrev jag sista raden. Sedan skickade jag in manuset till fem olika förlag. Ett av dessa visade seriöst intresse och jag fick mycket uppmuntran av redaktören där. Det gick dock inte hela vägen till publicering.

Hur kom det sig att du valde att publicera boken själv istället?

– Jag kom av en slump i kontakt med Emma Lind, som är talskrivare och författarcoach. Hon hjälpte mig sista vägen fram till klart manuskript, och det var hon som rekommenderade Publit. Hon hade själv använt Publit för att ge ut sin bok Trappa upp!

Hur tycker du att det har fungerat?

– Hur bra som helst! Det är billigt, böckerna är jättefina och framför allt är servicen fantastisk: Ingen fråga har varit för dum för att ställa och jag har alltid fått snabbt och vänligt svar. Det är också väldigt smidigt att kunna logga in och följa försäljningen direkt på sajten.

Cancerkarusellen har på kort tid blivit en riktig storsäljare - den har sålt 400 exemplar efter bara tre veckor. Hur har du arbetat med PR?

– Jag kontaktade lokaltidningen här i Höllviken, och Skånskan. Sen gjorde jag också ett utskick till vårdenheter i bland annat Lund, Ystad och Helsingborg och via dem har jag fått in en del beställningar till sjukhuspersonal. Men mycket av uppmärksamheten kring boken verkar också ha generarats utan min förskyllan. Både Sydsvenskan och Trelleborgs Allehanda har till exempel skrivit om boken, och nu senaste gjorde Sydnytt ett inslag. Dessutom märker jag hur många bokhandlar beställer boken.

Roligt, vad kommer härnäst?

– Nästa steg är att få upp en rejäl blogg där jag kan sälja boken direkt, via Publits widget-shop. Just nu har jag bara en ganska provisorisk hemsida, men redan över tusen besök i veckan.

Dessutom skriver jag redan på nästa bok, som handlar om rätten att gå vidare. När Tor gick bort ville jag köpa nya kläder, boka tid hos frissan och gå ut med vänner och bekanta. Jag ville leva – men, jag hade inget att leva med. Min omgivning var lamslagen av sorg och mitt beteende tycktes mycket märkligt. Men jag hade sörjt så länge redan, jag var klar och jag ville vidare. Nya boken handlar också om saker man på förhand inte känner till, hur går ett möte hos begravningsentreprenören till, hur säger man upp alla abonnemang som Tor stått på, vem berättar för brevbäraren att Tor inte längre finns, vad gör man då alla Tors konto stängs i väntan på en boupptäckning? Det fanns massor av saker som jag inte kände till, saker jag inte skulle känna till – En tjej i 32 års åldern ska inte veta hur det går till då en nära anhörig dör.

Idag har jag hittat en ny man och är åter igen lycklig. Om detta handlar också boken. Hur går man vidare, hur möter man omgivningens tankar och åsikter om mitt sätt att faktiskt leva vidare? Många frågor, få svar men jag har försökt skildra min situation och vad det är för olika situationen man hamnar i.

Härligt - lycka till!