Gunnel Ottenby är min gamla lärare på Jakobsbergs Folkhögskolas grundkurs i kreativt skrivande. Vi möts i klassrummet Brita under en av få soltimmar i november. Det sista eftermiddagsljuset reflekteras i klassrummets kakelugn. Jag har spenderat två år här, har gått både grundkursen och fortsättningskursen, sett årstiderna växla ute på gårdsplanen. Den stora lönnen som blir orange om hösten, täckt av snö om vintern, och får nya knoppar om våren. Kanske är det till viss del miljön som skapar sådan stämning på skrivkursen, men framför allt är det att befinna sig i ett skrivande rum.

Varför vill alla skriva?
– Alla behöver få syn på sig själva och sin tillvaro. Det får man genom att formulera den: relationer mellan människor och hur världen ser ut överhuvudtaget. En text kan aldrig beskriva verkligheten precis som den är, med alla dess dimensioner, texten är snarare ett raster man kan hålla framför verkligheten. När man sedan skriver ner det, och pratar om skriven text öppnar sig ett samtal, som visserligen handlar om en fiktiv text, om en fiktiv värld, men den världen är väldigt snarlik den värld vi lever i. Genom att skriva får man en förståelse för vad det är att vara människa, för maktrelationer, normer, moral och etik. Jag brukar tänka på det som att vi tror att vi sitter och pratar om text, fast vi i själva verket pratar om livet.

Vad gör man egentligen på en skrivarkurs?
– Man träffar människor med samma intresse och kommer in i ett litterärt sammanhang. Man läser böcker, besöker förlag och träffar utgivna författare. Man lär sig lyssna efter, och hitta, sin röst. Självklart lär vi även ut hantverket, som till exempel att man måste bestämma sig för vem som berättar en historia, och att hålla läsaren i handen så att hen ser berättelsen framför sig och förstår karaktärerna i den.

Ända sedan skrivarkurserna kom till Sverige på 70-talet har det funnits en oro kring att litteraturen ska präglas av ett ”författarskolespråk”. Hur ser du på det?
– Jag tänker att det är precis tvärtom, att man inte vill skriva som alla andra på sin kurs. Att man hittar sitt eget språk genom att läsa andra och bli läst av andra. Man kan få uppmuntran i det, att hitta sitt eget. Jag har hört skräckexempel om kurser där lärarnas pedagogik handlar om att tala om för författare hur dåliga de är, för att bryta ner dem så att de sedan kan växa igen. Jag tror inte alls på det, då blir det likriktat, snarare handlar det om att stärka och bygga upp ett självförtroende med värme, för att man ska våga utvecklas.

Hur fungerar antagningsprocessen?
– Det viktiga är att man får en bra sammansättning i klassen, med så olika människor som möjligt. Folk som skriver så olika som möjligt, kommer från olika delar av världen och olika sammanhang, ålder, kön, yrkesgrupper. Då får man textsamtal där folk inte är överens, vilket är både viktigt och spännande. Antagningen handlar också om att vi, när vi läser personligt brev och textprov, tycker oss se att den sökande har en vilja att satsa ett helt år på att bara syssla med sitt skrivande, en uthållighet och en passion. Det behöver inte vara ett färdigt författarskap, utan något som kan utvecklas.

Vad är en bra litterär text?
– Vem bestämmer vad som är bra? Jag kan själv tycka att en ”bra” text är genomarbetad och har ett innovativt språk. I en bra text ser vi världen i ett nytt perspektiv och då märks det på ordnivå. En bra text har en medvetenhet om en framtida läsare. Men alla läser olika. Vi är flera texthandledare på skolan och skulle du fråga oss vad en bra text är skulle vi svara helt olika saker. Det är precis samma sak på bokförlag. Du kan få refusering på refusering och sedan en dag dyker en ny person upp som tycker att din text är ett mästerverk. Det handlar om smak, och det där med smak är ju svårt att undkomma. Kan man bedöma konst som varande bra eller dåligt? Jag vet inte. Det går ju dessutom ett mode även i text; vad som är "bra" nu var inte ”bra” på till exempel åttiotalet.

Hur har skrivarkurserna förändrats under ditt yrkesliv?
– De har blivit otroligt många fler sedan jag började 1985. På den tiden var det vi och handfull skolor till. Jag kan inte ens överblicka alla olika skrivarkurser som finns i dag. Förr kunde vi få in över 300 ansökningar vissa år. Idag är det färre, förmodligen på grund av att utbudet är större.

Jag antar att digitaliseringen påverkat skrivarkursernas fortlevnad?
– Ja, vi har ju numera två kurser på distans. Där arbetar de helt digitalt och har enbart två träffar irl. Alla föreläsning läggs ut digitalt och textgrupperna har digitala textsamtal. Vi använder Team Drive för textinlämning och för att lägga ut saker vi vill att deltagarna ska läsa, se eller lyssna på. Vi har också ett digitalt klassrum som alla delar. Sammanfattningsvis har det hänt väldigt mycket de sista åren. Men, vi hänger verkligen med.

Så hur tror du att det blir i framtiden?
– Jag känner ingen oro för framtiden. Vår kurs har funnits så länge. Jag är väldigt nöjd med upplägget, och det har bara blivit bättre och bättre. Vi är dessutom ganska breda, under hösten har vi kursmoment som till exempel: att skriva för barn, att skriva för ljud, dramatik, poesi, och vi arbetar med textuppläsningar. I och med det varierade upplägget kan deltagarna hitta sin nisch och fortsätta fördjupa sig i den under vårterminen.

Vad kan man förvänta sig av ett år på skrivarkurs?
– Jag tror inte att det är på en grundkurs i skrivande man skriver sin roman. Det handlar om att bli inspirerad. Och att misslyckas – man ska göra massor av fel. Testa, hitta nya genrer, prova nya sätt. Sen när man är klar på grundkursen, och har hittat sina textläsare, då tänker jag att man kan sätta sig ner i sin ensamhet. Det är då man skriver sin roman. Det händer definitivt på projektkursen.

På Jakobsbergs Folkhögskola finns tre kurser i skrivande:
Skriv! – Poesi, prosa, dramatik
Skriv! – Projekt: Skönlitteratur
Skriv! – Projekt: Facklitteratur