Tar utvecklingen oss mot ständigt nya höjder eller riskerar ovärderligt yrkeskunnande att offras på teknikens altare? De frågorna tycks lika relevanta idag som för ett halvt årtusende sedan.

I veckan var det 550 år sedan Johannes Gutenberg dog. Få personer lär ha gjort ett lika stort enskilt bidrag till mänsklighetens utveckling som han. Ändå var Gutenberg inte okontroversiell. En som tyckte det var bättre förr var hans samtida Johannes Trithemius, känd som upphovsman till mastodontverket Steganographia. Den första tryckta bok om kryptografi, under hundratals år förbjuden, då de komplexa avkodningsalgoritmerna sågs som häxkonst. Men Trithemius gjorde sig också ett namn som hårdnackad motståndare till landsmannen Gutenbergs uppfinningar, vilka utgjorde ett existentiellt hot mot det fina gamla skrået Skrivare. Det var till undsättning för dessa mänskliga kopiatorer, vilka under tusentals år fungerat som garant för mänsklighetens kollektiva minne som Trithemius 1492 publicerade traktatet Zum Lob der Schreiber; Freunde Mainfränkischer Kunst and Geschichte, en skrift som idag – oh ödets idoni – är ett av de tidigaste bevarade resultaten av Gutenbergs tryckarkonst.

Samtidigt på andra sidan alperna var den venetiska humanisten Aldus Manutius eld och lågor över de nya horisonter som öppnades upp i och med att en tryckt bok för första gången någonsin kunde produceras på kortare tid än vad som behövdes för att läsa den. Aldus Manutius var mångkonstnären som lämnat efter sig typsnitten Bembo och Garamond, och som fått den revolutionerande programvaran Aldus PageMaker uppkallad efter sig (sedan Adobe's uppköp känner vi PageMaker som InDesign). Han var knappast smartare eller bättre bemedlad än sin samtida Johannes Trithemius, men skillnaden i attityd kunde inte varit större. Där Trithemius såg hot, prövade sig Manutius glatt fram i en välkomnande ocean av möjligheter.

Förutom ovan nämnda meriter är Aldus Manutius också känd för flera innovationer inom både förläggeri och tryckkonst. Han var först med att återutge de grekiska klassikerna på originalspråk, en serie som blev så våldsamt framgångsrik att förlag över hela Europa kopierade Manutius förlagslogotyp, en delfin som snor sig kring ett ankare (denna romerska symbol för att "skynda långsamt" förknippar nog de flesta idag med jätten Doubleday). Han var också först med det så kallade Octavo-formatet. Denna till synes triviala innovation, att krympa boken till en storlek som gjorde att den kunde packas i en sadelväska, ledde till dramatiskt ökad försäljning och gjorde boken för första gången på riktigt till ett portabelt medium. Till råga på allt var Manutius en av de första att experimentera med det vi idag skulle kalla romance-genren. Hypnerotomachia Poliphili var en omedelbar hit när den kom ut 1499 (och lyftes femhundra år senare fram av Carl Jung som en viktig förelöpare till psykoanalytisk drömteori!)

Det kan göra gott att ha det historiska perspektivet med sig i tider då tekniken – återigen – håller på att ändra spelreglerna för hela branscher, ja till och med hela kultur-sfärer. Ingen kan veta vart vi är på väg, men då som nu tror vi optimism och uppfinnarlusta räcker längst!