Nuförtiden finns en hel drös med communities för alla som har någon typ av specialintresse. Just en sådan grupp är Skrivgäris: en mötesplats och en källa till inspiration för kvinnor och icke-binära som älskar att skriva (ibland mer, ibland mindre). Jag har pratat med Yrsa Keysendal som är skapare av gruppen och som precis skrivit kontrakt på sin första bok. Något som för många är det yttersta beviset på att slitet faktiskt är mödan värd.

För de som inte hört talas om dig: vem är du?
– Jag heter Yrsa Keysendal och är snart 26 år. Framför allt identifierar jag mig som en skrivande människa. Det låter kanske förmätet och pretentiöst men jag vet inte hur jag annars skulle beskriva mig själv. Jag är en person som skriver.

För att möjliggöra att skrivandet ska få ta den platsen jag behöver jobbar jag kvällar och helger på en matbutik. Det är som att jag har två olika liv: där det ena drar in pengar och det andra gör mig till mig. Men jag jobbar för att sammanföra skrivandet med inkomst på olika sätt. Dels jobbar jag som lektör, både för Bonnier Carlsen och för privatpersoner som behöver manushjälp. Och ibland hoppar jag in och vikarierar som texthandledare på min gamla skrivarskola. Att läsa text är, utöver skrivandet, det roligaste och mest meningsfulla jag vet.

Hur blev Facebook-gruppen Skrivgäris till?
– Det var i augusti 2016. Jag hade slutat plugga skrivande och kände mig så rotlös utan ett skrivsammanhang. Jag var van vid att ha ett gäng människor jag träffade, pratade om skrivandet med, delade det med. Jag är en trogen gruppmedlem i Skrivgäris modergrupp StreetGäris, som har en mängd olika undergrupper. Så jag slängde ut frågan: ”Finns det någon Skrivgäris? Eller kan någon starta den?”. I den tråden var det massa folk som sa: ”Du kan väl starta den?” Och så gjorde jag det. Jag skrev i StreetGäris att den var startad och så bjöd jag in mina gamla klasskompisar från skrivarlinjen och andra skivande vänner. På ett dygn var vi över hundra medlemmar. I dag är vi över 5 400.

Du läser ju otaliga kommentarer från personer med författardrömmar. Vilka skulle du säga är de vanligaste hindren för en skrivande person? Och hur överkommer man dem?
– Jag tror att många tänker att skrivande måste vara att skriva böcker. Stora romaner på flera hundra sidor. Och visst, det är ju en typ av skrivande, men jag tror att den tanken skrämmer iväg folk. Skrivandet kan ju lika gärna vara mobilanteckningar, dikter eller dagboksskrivande.

Det var så det började för mig, med dagböckerna. Jag har kassar fulla av dagböcker från hela min uppväxt, men jag förstod inte att skrivandet var ett intresse. Jag tänkte på de där dagböckerna som en del av mig bara, ett personlighetsdrag snarare än något jag kunde utforska. Mina klasskompisar i gymnasiet valde litterär gestaltning som individuellt val men jag hade inte en tanke på det. Jag kunde inte få ihop att mitt skrivande var något som hade med litterär gestaltning att göra.

Men så blev jag lite äldre, 22 kanske. Jag hörde talas om en skrivarutbildning på Jakobsbergs folkhögskola och folk runtomkring mig sa: ”Yrsa, du är en skrivande person, det är klart att du ska söka”. Och så kom jag in, och fick ett skrivande sammanhang som gjorde att jag vågade tro på mitt skrivande.

Jag hoppas och tror att Skrivgäris kan vara ett sånt sammanhang för andra.

Vad gör du för att själv få skrivinspiration?
– Jag lyssnar på Leonard Cohen och Annika Norlin. De har varit med mig genom hela mitt arbete med min debutroman.

Du har precis skrivit kontrakt med Brombergs, vill du berätta om hur det gick till?
– Jag skrev ett manus som jag skickade till förlag sommaren 2016. Det var min konstigaste sommar tror jag. Mina vänner pratar fortfarande om den som ”sommaren det inte gick att prata med Yrsa”. Jag satt på balkongen och kliade upp sårskorpor och uppdaterade min mailinkorg. Kanske visste jag någonstans att det manuset inte nådde ända fram, för i slutet av sommaren satte jag igång med ett nytt.

Jag sa till alla att jag gjorde det för att gardera mig själv, för att när refuseringarna skulle börja ramla in skulle de inte nå mig. Idén började som någon slags lång synopsisdikt i thrillerstuk. Jag läste igenom den häromdagen faktiskt, och det var häftigt, för den texten sammanfattar fortfarande hela berättelsen så väl. Det gick på tjugo minuter och så hade jag nästan hela handlingen nedskriven. Sedan jobbade jag hela hösten, vintern, våren, sommaren och hösten med att gestalta den dikten.

Någon gång under våren 2017 fick jag ett mail från Casia Bromberg, hon skrev: ”Jag har läst en text av dig som jag tycker om, skriver du på något längre manus? Får jag i så fall läsa?”. Jag skickade ett par sidor till henne och fick höra hennes tankar om det hon läst. Jag skrev vidare. Och så nu, i början av januari skrev jag till henne och sa: ”Jag börjar bli klar. Vill du läsa hela manuset?”.

Det gick ett par månader, några mailrundor fram och tillbaka, och sen i mitten av mars fick jag ett samtal från henne där hon sa: ”Vi tycker så mycket om ditt manus! Vi vill gärna ge ut det.”. Det är, utan tvekan, det största och knäppaste jag varit med om, jag hade svårt att formulera hela meningar i flera dagar efteråt.

Boken kommer 2019. Den handlar om vänskap och maktbalansen barn emellan. Och vad som händer med en relation om maktutövandet följer med en upp i vuxen ålder. Men också om föräldrar som är förälskade och hur det kan få dem att ljuga. Och så handlar det väldigt mycket om bilkörning som krishantering.

Funderade du någonsin över att ge ut boken själv?
– Nej, faktiskt inte. Har ju förstått att egenutgivningen trendar alltmer men i ärlighetens namn är jag inte så insatt. Jag är nog lite gammaldags vad gäller sånt.

Sist med inte minst: vad är ditt bästa tips till en person med författardrömmar?
– En klok person (som själv är författare) sa till mig när jag precis börjat plugga skrivande att ”Om du lägger fem år på att aktivt skriva en bok så kommer du att bli utgiven. Du måste jobba häcken av dig men det kommer att gå”. I stunden hon sa det tänkte jag ”Hur kan hon veta det?”. Men ungefär fyra år senare skrev jag kontrakt med Brombergs. Jag menar inte att få det att låta som att man kan tänka sig till det man vill ha. Jag vet hur otroligt litet det där nålsögat är. Men för mig satt hennes ord kvar i huvudet. Jag räknade ner åren under tiden som jag använde alla mina muskler för att utvecklas inom skrivandet.

Men några mer konkreta tips:
Läs. Hitta författare som inspirerar dig och läs allt de skrivit, läs allt om deras författarliv (för mig har Märta Tikkanen och Leonard Cohen varit centrala).

Skriv. Förstås. Skriv ner allt. Jag har på fullaste allvar skrivit ner nästan allt jag varit med om de senaste åren. Kanske inte för att just det ska bli något, men för att sätta ord på allt som en övning. Tove Folkesson var och pratade på min skrivarlinje en gång, och hon sa att hon skriver tre sidor i ett anteckningsblock varje morgon. Hon sa att hon använder de sidorna som en slags ”slaskhink”. Någonting hon måste bli av med för att nå in till det skrivandet som faktiskt kan bli bra. Jag brukar tänka på det där, att ”tömma slasket” för att hitta orden. Vissa dagar blir det bara ”Hej jag ska gå gå och handla i dag hoppas det finns nåt på extrapris”, men ibland finns det något i den där slaskhinken som faktiskt går att använda. Jag har flera meningar i min debutroman som kommer från slaskhinken.

Omge dig av skrivande personer. Detta har varit helt avgörande för mig. Jag har behövt prata om skrivandet, titta på skrivandet, ge skrivandet en drink ibland, gråta över det, allt som nu behövs för att komma framåt. Men jag har gjort det tillsammans med andra, det blir det så mycket lättare då.

Var synlig. Skapa en portfolio och lägg ut dina texter på nätet. Annars vet ju folk inte om att du skriver. Det var så jag fick kontakt med Brombergs.