Jag romandebuterar i vår men har väldigt svårt att ta ordet författare i min mun. Kanske beror detta på någon slags rädsla för att bli dömd av de gamla rävarna som skrivit över ett tjugotal böcker. Jag ägnar en stor del av mitt liv åt att skriva. Men om någon prompt måste veta min titel kallar jag mig skrivande människa, aldrig författare. Vad krävs för att förtjäna titeln, egentligen? Jag frågar Ulrika Josefsson, hon har skrivit boken Varför skriver du? – en bok om varför så många vill vara författare.

Vad tänker du kring epitetet författare?
– På något sätt är det väldigt laddat det här att kalla sig författare. Särskilt bland oss som skriver. Vänner och bekanta som inte har skrivande som intresse verkar ha lättare för att kalla mig författare än jag själv har.

När jag arbetade med min bok om hur det kommer sig att så många vill skriva och bli författare, märkte jag hur komplicerad frågan kan vara. För en del är det visserligen inte svårare än att den som skriver kan kalla sig författare om man själv vill. Men de flesta tycker det är betydligt knepigare. Det tycks vara något av en eget utformad trappa där varje steg ger den som skriver lite större möjlighet eller ”rätt” att kalla sig författare. Det första steget kan t.ex. handla om att publicera en bok och då helst bli utgiven på förlag. Ett andra steg är att ha publicerat fler böcker och kvala in som medlem i Författarförbundet. Ju fler publicerade titlar desto större rätt tycks man ge sig själv att kalla sig författare. Ytterligare steg handlar om att det man skriver också säljer eller får spridning. Det blir svårare att kalla sig författare om inte böckerna når en publik.

Jag tänker på alla halvkassa rockband som repar i någon sliten källare, de skulle inte ha några problem med att kalla sig musiker - varför är folk så rädda för att kalla sig författare?
– Det handlar nog mycket om vad andra ska tycka och att man inte vill verka förmer eller märkvärdig genom att kalla sig författare. En del av förklaringen till det kan ligga i att äldre tiders syn på vad det är att vara författare har dröjt sig kvar och fortfarande påverkar. Exempelvis att man ansågs vara gudomligt inspirerad, lite annorlunda, kanske inte riktigt klok samtidigt också upphöjd, beundrad och med begåvning att skriva. Men också med möjlighet (eller het vilja) att leva lite annorlunda och i viss mån friare än resten av befolkningen.

I rädslan att kalla sig författare döljer sig ibland också en skör, känslig men stark längtan efter det fria skapande livet där man lever av sin penna. Att kalla sig författare blir som att lägga krav på sig själv att också klara att möta sin dröm och våga leva den. Jag tror att häri ligger en stor rädsla att misslyckas.

Är man psykolog har man en psykologlegitimation, med skrivandet är det mer flytande, det går inte att få en legitimation eller ett gesällbrev för att intyga en titel. När kan man kalla sig författare utan att folk ska rynka på näsan?
– Jag tror inte det finns några överenskomna eller givna mått på när man får kalla sig författare. Den som skriver måste själv bestämma måttstocken och stå för det. En del väljer att kalla sig författare enbart för att de skriver även om det aldrig blir någon bok, medan andra tycker att det är antalet publicerade verk som bestämmer om man får kalla sig författare eller inte. Sen har vi också hela kändiskulturen som påverkar. Ibland kan man se kändisar som gett ut en bok om sitt liv och genast får de också titeln författare. En del tycker det är OK medan andra är mer tveksamma. För dem krävs det mer. Ett författarskap snarare än en bok. Ett författarskap som är mer långsiktigt.

Finns det någon skillnad i huruvida man får titulera sig som författare om man gett ut på eget förlag eller via ett stort etablerat förlag?
– Det är en intressant fråga. Min bild är att det fortfarande är enklare att titulera sig som författare om man blivit utgiven på ett etablerat förlag. Det betraktats som en kvalitetsstämpel och markör. Man blir också en del av förlagets ”stall” av författare och författartiteln kommer delvis med sammanhanget. Det här är svårare för de som ger ut på eget förlag men i takt med att egenutgivningsbranschen växer så ändras synen också på de som själva ger ut sina böcker. Allt fler väljer att ge ut själva för att de inte kan eller vill vänta på förlagen. I takt med att framgångsrika egenutgivare kliver fram som förebilder så förskjuts idéerna om vem som kan kalla sig författare, även om uppfattningarna också går isär.

Kallar du dig för författare?
– Ha, ha! Efter en avhandling, ett knippe vetenskapliga texter, en kursbok och nu en bok om skrivande börjar jag så smått göra det. Jag befinner mig i min egen kvalificeringstrappa och måste erkänna att jag inte är riktigt bekväm med att kalla mig författare. På något sätt känns det respektlöst mot de som skrivit och publicerat mycket som levt med och i skrivandet på ett annat sätt än jag hittills gjort. Men till sist beror det på vilken definition eller vilka krav man själv sätter upp för vad som krävs för titeln – och hur mycket man bryr sig om vad andra tycker.

Har du någon gång tvekat på om du får använda dig av den titeln?
– Jo, det har hänt. Å ena sidan måste jag ju profilera mig mot att jag faktiskt skriver böcker men å andra sidan är listan över publicerade böcker inte så lång än och det gör att jag tvekar. Sen ska man inte göra för stor sak av det heller. Tvekan ligger mest hos mig själv och mindre i omgivningen. Förhoppningsvis är andra mer intresserade av vad jag skriver om – än om jag kallar mig författare eller inte.

Du har skrivit en bok som heter "Varför skriver du?" – vill du berätta lite om den?
– Det är en bok om varför så många vill skriva, ge ut böcker och bli författare just nu. Den ger skrivintresserade perspektiv på sitt intresse och förhoppningsvis inspiration till att tänka vidare om det på egen hand. Mycket skrivande handlar om människors inre uttrycksbehov men också om en längtan att skapa något beständigt och göra ett avtryck.

Samtidigt färgas skrivintresset av flera företeelser och skeenden runt om oss. Inte minst av vår syn på skrivandet och på vad det innebär att vara författare. Det finns ett skimmer av kändisskap och författarromantik som påverkar. Det gör också idén om skrivandet som ett hantverk som alla kan lära och att skrivandet dessutom rymmer allt mer av gemenskap och möten med andra skrivintresserade. Även teknisk utveckling och att vi lever i en värld av skrivande i både arbetsliv och vardag har betydelse, liksom vårt moderna samhälle som aldrig tycks vila och som är så präglat av framgångsideal och längtan efter verklighetens berättelser.

Läs mer om Ulrika här.