För fjärde året i rad ska jag vara med i National Novel Writing Month. Ett initiativ som skapades för att utmana folk till att, under november månad, skriva en roman på 50 000 ord. Ett minst sagt hetsigt åtagande. Alla skrivande människor jag känner befinner sig i något slags feberartat stresstillstånd i november medan andra plockar fram julpyntet och köper doftljus.

Tävlingen beskrivs som en rolig ”seat-of-your-pants”-inställning till skrivande. Man ska gå på känsla och försöka hitta flowet snarare än att inspireras av traditionella föreställningar om den långa och mödosamma romanskrivarprocessen. Tanken är att manuset ska renskrivas senare. November är enbart till för att spotta ur sig text.

Jag har svårt för det. Jag vill att det ska bli rätt från början. Dessutom är jag livrädd för att redigera ett manus på 50 000 ord som ingen gjort en enda genomläsning av. Det är som att skaffa en hundvalp och låta den kissa inne, vart den vill. På mattan, i tvättkorgen, i de sprillans nya Adidas-skorna. Och sedan, ett år senare när man kommer på att det ju vore väldigt skönt om valpen var rumsren – när man försöker belöna med godis när den gör rätt och bestraffa med vattensprutan när den gör fel – då är det för sent. Den kommer inte att fatta.

Kanske är det därför jag aldrig nått 50 000 ord, utan gång på gång misslyckats.

Misslyckats har jag visserligen inte gjort. Jag har skrivit merparten av min debutroman under november 2016 och november 2017. Utan NaNoWriMo hade mitt bokmanus troligtvis inte varit färdigt i dag, men jag har satt upp egna mål. En sida om dagen, ibland inte ens det. Mitt enda mål har varit att skriva något varje dag november ut.

Jag är alltså inte lika mycket en arbetsmyra som förra årets intervjuobjekt tillika min vän Christina Isacson (som fick ihop 50 000 ord på en månad!), men jag har, genom att misslyckas tre år i rad, lärt mig ett och annat längs vägen.

Här kommer några tips:

– Om november innebär att spruta ur sig text måste oktober bli planeringsmånad. Du måste veta vart du ska börja den 1 november, annars blir det troligtvis inte mycket text. Vad jag ägnar planeringsmånaden åt är alltså researcharbete. Jag samlar på mig tidningsartiklar om spännande nyhetshändelser, karaktärsdrag och namn som tänder något i mig, men kanske framför allt: en plats. Platsen, eller scenen, för en berättelse är, i alla fall för mig, essentiell. Det är utifrån platsen jag har lättast att skapa en huvudkonflikt.

– Det händer något när man skriver innan hjärnan är full av intryck. Ibland, när jag har tid, brukar jag sätta klockan på 06.00. Jag läser ingenting, scrollar inte. Går bara direkt upp till kaffebryggaren, drar undan gardinerna, står och tittar ut på grannarnas nedsläckta sovrum. Känslan av att vara den enda som är vaken ger mig nästan alltid skrivro. Dessutom är det lättare att hålla liv i utmaningen om man klarar av dagens ord det första man gör, känslan av att ”ligga ett steg före” gör att jag producerar ännu mer.

– Kroka ihop dig med andra som antagit utmaningen. Gör det tillsammans. Placera er vid samma bord, sätt en timer på 30 minuter. Ni får inte säga ett ord till varandra förrän ni skrivit i 30 minuter. Skrivandet blir dessutom alltid mer uthärdligt om man har folk att bolla det med.

– Om det känns motigt: Gör som jag och sätt upp egna riktlinjer. Kanske måste du inte skriva 1667 ord om dagen för att komma framåt? Det kanske räcker med 500, eller till och med 250? Bara du bestämmer vad som är en arbetsseger för dig.

Inför årets utmaning år är jag, till skillnad från tidigare år då jag antagit utmaningen med ett redan pågående skrivprojekt i datorn, vad NaNoWriMo själva kallar en ”pantser”: You believe in hardcore spontaneity. On November 1st, you’ll have a blank document and your imagination.

Det är skrämmande, men likväl lockande, jag går all in för att klara utmaningen i år, och söker upp en hundpsykolog till våren.